Sitter i skrivandets stund här hemma helt rödgråten och med en sprängande huvudvärk. Har nyss sett filmen Hachiko för andra gången och den var precis lika sorglig som jag minns den. Herregud vilken film och vilken hund. Hade tänkt att ta en promenad med Sivan nu när den var slut men blir nog tvungen att vänta ett par timmar innan jag törs visa mig bland folk med mina rödsprängda ögon. 

Den senaste tiden har vi varit med om flera tråkigheter gällande Sivan och hennes ras. I lördags, till exempel, var jag och Sivan och tittade på när Mattias spelade match. Vi tog plats längst ner på läktaren, längst ut för att inte störa någon. Alla som vet hur Sivan är kan ju tänka sig hur hon viftade på rumpan och "gnäggade" för att hon ville hälsa på alla människor (framför allt då Mattias som sprang förbi på kanten). Hur som helst, lite högre upp på läktaren satt en familj bestående av mamma, pappa, flicka 18 år och flicka 7år. Plötsligt kommer den sjuåriga flickan nerskuttandes från läktaren och ställer sig och tittar på mig och Sivan. Sedan skuttar hon tillbaka upp till sina föräldrar och jag hör mamman utbrista: ALDRIG I LIVET! Jag, som genast uppfattar hennes fientliga ton, vänder mig om och blänger på henne. Flickan kommer sedan ner för läktaren igen och ställer sig några meter bort i från oss och säger (högt och tydligt): hur nära hunden får jag gå mamma? Mamman, som jag hoppas skäms, svarar inte utan flickan svansar uppför läktaren igen. Då blir en boll utsparkad från planen och hamnar i en snöhög bakom/bredvid Sivan och mig. Genast börjar en diskussion om att flickan vill hämta bollen men att någon måste följa henne förbi hunden. Flickans (förmodade) storasyster följer flickan och går förbi mig och Sivan med en halvmeter, sedan säger hon: nu vänder jag. 

Jag har så svårt att förstå människor som överför sina fördommar på sina barn istället för att låta dem skaffa sig en egen uppfattning. Att de tittar på hundens utseende och ras istället för dens kroppspråk när de bedömmer den. Det är, tycker jag, att jämföra med om det hade suttit en utlänning där jag och Sivan satt. Det är fördommar och det är så dumt. Självklart blir jag ledsen och arg då jag hör sådant om min snälla hund men framför allt tycker jag synd om dessa okunniga och trångsynta människor. Att de dessutom aldrig har vett att prata tyst så man slipper höra dem är ju en diskussion i sig. 

Igår var jag och Sivan till Luleå och träffade Cecilia och Ronja. Även där stötte vi på en av dessa människor. Vi står och väntar innanför dörren i lägenhetshuset där Cecilia och Ronja bor då det kommer en kille ner för trappen som ska gå ut ur huset. Sivan, som självklart vet att Ronja är påväg, är redan i gasen och går ner på frambenen, putar med rumpan och viftar som en galning på svansen då den här killen kommer  (man kan inte se gladare ut, det går inte). Han stannar upp ett par meter innan oss och säger: "oh, shit. Kan jag gå förbi eller?" Jag svarar att självklart kan han det, hon är bara glad (som att inte det är helt uppenbert). "Jaha, han ser skit arg ut!" säger killen och springer livrädd förbi oss. Hade det här hänt för ett halvår sedan hade jag nog bara skrattat åt den mesiga killen (som dessutom kallade Sivan för "han") men nu på slutet har vi varit med om sådant här så mycket att varje liten grej irriterar. Hade Sivan varit en liten pudel som morrat och gjort utfall mot honom hade han garanterat inte varit lika rädd.  

Vi har som tur är varit skonade mot sådant här tidigare och möter trots allt mest glada ansikten då vi har Sivan med oss. "Å, en liten valp!" är ett uttryck som vi fått höra många gånger trots att Sivan är dryga 1,5år.  Tyvärr är det väl så att det negativa är något man får vänja sig vid då man har den ras man har. Man kommer alltid stöta på människor med noll koll.

Nu till något roligare:

Sivan har fått en staffekompis i Piteå! En liten, liten tik på ett år som det klickade med direkt. Att se dem två leka är helt otroligt. Sivan leker bra med alla hundar (kanske inte dom allra minsta som flyger som käglor då hon drar fram) men det här är ändå något helt annat. Dom förstår varandra på något sätt och är helt synkade i sina rörelser. Nästa gång de träffas ska jag ta med kameran och knäppa lite kort och filma så får ni se vad jag menar. Lika barn leka bäst helt enkelt. 

Sivan släpper aldrig sin boll. Inte ens då hon sover. 

Idag längtar jag efter sommaren. Det är tandläkarväder som Lasse skulle sagt och det är nog det värsta väder jag vet. Mycket hellre får det vara storm ute så att man är helt genomfrusen och blöt då man kommer in. Då är det i alla fall mysigt att sitta inomhus och kura. Det här vädret blir man helt slö och deppig av.

Sivan är nu anmäld till fortsättningskurs i rallylydnaden. Den 7 maj drar det igång. Spännande! Blir bra att få träffa lite folk och få något att göra.

I söndags träffade Sivan en ny kompis! En labrador-blanding, tik på 9 månader. Helt galet glad var den och dom började busa som två tokar direkt. Det blir perfekt till sommaren då dom bor i huset snett mitt emot. Bara att släppa ut Sivan och Maja (som hunden heter) så roar dom sig själva. Även i lägenheten snett ovanpå vår bor det en tik på två år som är väldigt lekfull och som Sivan tycker mycket om. 
I söndags var vi också hem till Cecilia och Jocke och åt middag och tittade på mästarnas mästare. Hundarna var som vanligt helt galna och därför särade vi på dem under nästan hela tiden vi var där. Dom såg ganska snopna ut när de stirrade på varandra genom kompostgallret. Vad nu??

Kan man annat än att längta till sommaren då man ser sådant här?

I helgen har vi varit i Övik och firat påsk med familjerna. I fredags blev det trerättersmiddag hos Mattias mamma och pappa och i lördags bjöd mamma och pappa oss till stugan på både påsklunch och middag. Sivan har varit helt död av helgens aktiviteter. Sedan vi kom upp till Piteå igen har hon bara sovit konstant i två dygn. Hon har inte ens velat äta någonting.

Under fredagen hade hon fullt upp med att gå långpromenad, tigga korv vid grillen och brottas (i alla fall försöka) med tant Nova. Trots detta körde hon, som vanligt, på ganska hårt i stugan under lördagen. Där, i sådana miljöer, är hon som lyckligast. Visst, promenader med matte är också bra men att befinna sig på ett och samma ställe under en hel dag och bara springa runt i timmar och undersöka och lukta på allt, det är ännu bättre. Jag har en dröm om och hoppas på att så småningom få bo så att hon kan göra det varje dag. Om än kanske inte riktigt lika öde som det är i mamma och pappas stuga. 

Jag tror att resan till Övik var bra för Sivans inställning till lägenheten här uppe. Hon verkade tycka det var otroligt skönt att komma hit och jag tror att hon börjar känna att det är hemma. Igår lämnade vi henne ensam en stund medan vi stack ut och tränade lite och det gick hur bra som helst. Inga skakningar då vi skulle gå och inga försöka-smita-ut-genom-dörren-fasoner. 

Här kommer lite bilder på lägenheten

Kök      

Skåpdörrarna är numera på plats, tavlan ska upp på väggen och soppåsen är slängd. Hunden är dock kvar.  

En liten bit av den ganska rymliga hallen  

Vardagsrummet (den del som är inredd)                  Det är dåliga bilder då dom är tagna med telefonen men ni får ju se på ett ungefär hur det ser ut.                                              

Här kommer några bilder på Sivan från våra promenader här i Piteå        
  
Nu ska jag kolla om det finns någon fortsättningskurs i rallylydnad som vi kan roa oss med här i vår. Måste ut och träffa lite folk (och Sivan lite hundar).  

Fortfarande har vi inte fått igång internet här hemma då annat har prioriterats under helgen. Jag har försökt koppla telefonen till datorn för att använda mig av det nätverket men det går inte av någon anledning. Sedan kan jag inte heller lägga upp bilder här på bloggen direkt från min iPhone. Så där har ni förklaringen till varför det blir ett bildlöst, dö'trist inlägg igen.Hur som helst. I fredags kom Mattias hem från Uppsala och Julia på besök från Övik. Även denna helg behövde vi hennes hjälp som hundvakt då vi skulle till Ikea under lördagen. Det passar faktiskt helt perfekt att hon alltid är så snäll och ställer upp då hon är en av Sivans absoluta favoritmänniskor! Annars är det sig ganska likt här hemma sedan sist även om jag tycker att Sivan kan slappna av lite mer än tidigare. Hon är dock fortfarande väldigt otrygg här hemma och vi har därför beslutat av lämna henne ensam så lite som det bara går en tid framöver så hon får en chans att vänja sig vid allt det nya. I torsdags hade hon lajbans i alla fall! Då kom Cecilia och bästisen Ronja på besök. Sivan blev så till sig då Ronja kom in genom dörren att hon kissade på sig. Sedan gick hon runt och vickade på rumpan hela dagen. Gumsan trodde nog att Ronja var borta för alltid. Middag och en joggingtur med hundarna hann vi med också under torsdagen. Första gången vi sprang med dom tillsammans då jag tidigare tvivlat på att Sivan skulle klara av det. Att springa med Sivan själv brukar innebära intervallträning med många spurtar och lika många pauser då hon ska lukta på allt möjligt. Hon blir helt enkelt sjukt uttråkad av att bara springa på i samma tempo. Trodde jag i alla fall fram till att vi sprang med Cecilia och Ronja. Sivan pinnande plötsligt på, i ett jämnt tempo, med sina korta ben som om hon aldig gjort annat i 6km. Tror att det kan bero på att Ronja var med och flåsade henne i nacken. Störst går först (?) - Sivans motto. Vad det än berodde på var jag chockad och väldigt nöjd med min lilla korv just då. På torsdag eller fredag åker vi till Övik för att fira påsk. Även då blir det säkerligen en glatt återseende då Sivan får träffa snälla tant Nova igen! I alla fall från Sivans sida.