Som jag skrev senast ska jag tävla med Sivan i rallylydnad under våren. Nu har jag äntligen tagit tag i saken och anmält oss till en tävling i maj. Så spännande!
Den 23 mars ska både Hilding och Sivan ställas i Skellefteå på en inofficiell tävling. Det blir också jättespännande. Jag är mest spänd på att se hur de uppför sig i den ovanliga miljön. Att Sivan kommer uppföra sig har jag inga tvivel om. Hon är så avslappnad och fokuserad på mig (mat) i alla sammanhang, numera. Därför gör jag mig redo för en rejäl revansch i utställningsringen sen den gången då hon var sex månader och vi gjorde ett totalt misslyckat försök. Gode gud, det var fruktansvärt. Hon låg och krälade på golvet med tungan hängandes långt utanför munnen och knallröda stressögon.
Hilding är inte alls samma stressboll som Sivan varit utan betydligt lugnare. Hur han kommer bete sig i en sådan ovanlig situation är däremot osett än så länge. Dock är han så otroligt kontaktsökande, förarvek och matglad att det borde gå bra hur som helst. Nu då dom blivit friska från förkylningen ska vi åka på Hundvis Öppenträning för att träna honom i lite mer störande miljöer. "Stå" och "gå fint/fot" i koppel kan han riktigt bra så det kommer helt handla om hur han klarar av att fokusera i den miljön.

Annars är allt som vanligt här hemma. Jag har börjat jobba 50% på en skola på landet. Hundarna hänger med och sitter i bilen medan jag har lektioner och däremellan busar vi utomhus i snön. Det funkar jättebra och jag trivs kanonbra!
Sivan och Hilding är som ler och långhalm fortfarande och vi har börjat sära på dem då och då för att de (särskilt Hilding) inte ska bli för beroende av varandra. Han måste kunna stå på egna ben också. Vi har inte alls sett några problem med detta men jag tror man gör klokt i att medvetet ta med bara en av dem ibland bara för att inte hamna i den sitsen framöver.

Det är så spännande att se hur mycket både Hilding och Sivan växt, och fortfarande växer, under den här tiden. Sivan har tagit på sig den mognare rollen som inte stressar upp sig för vad som helst. När vi går på stan och någon kommer fram för att hälsa på hundarna går Sivan fram och viftar på svansen och hälsar på personen men kommer sedan tillbaka till mig och låter Hilding ta plats. Ett roligt exempel på hur vuxen hon blivit är då vi var på Djurmagazinet och en liten flicka på två, tre år kom fram med sin mamma för att klappa hundarna. Sivan viftade på svansen, gick fram och hälsade och vände sedan tillbaka till mig. Hilding studsade fram och försökte allt vad han kunde att ge flickan en puss i ansiktet. Då vi efter en stund sa att vi skulle gå säger flickan: "jag vill klappa den där hunden mera" och pekar på Sivan. Då hör jag mig själva säga: "ja, klappa den lugna (lugna!) hunden lite". Sivan går fram till flickan och ställer sig nedanför och låter henne klappa henne på huvet och i hela ansiktet. Hur stolt jag var då vi gick därifrån går inte att beskriva! Nu kanske jag ska nämna att hon är en aning skendräktig och därför ännu lugnare än vanligt. Men hel klart är, hur som helst, att hon vuxit mycket, lilla fröken! Hon är också så duktig och har sådant tålamod när det kommer till Hilding att det är helt otroligt. Storkorv <3

Hilding är fortfarande ett mystroll! Han har däremot mycket mer energi än tidigare och det märks att det är muskelbyggnad på gång. Får han inte vara ute och springa runt lite tillräckligt ofta så ser han till att få ur sig det inomhus. Han är otroligt framåt och orädd vilket känns jätteskönt! Han kommer, om allt går som det ska, bli en fantastisk vuxen hund med mycket motor och en otrolig förmåga att koppla av! Vi älskar honom så mycket alla tre, vår Lillkorv (som börjar bli rätt stor) <3