Här är Sivan och hennes kompis Ila. Kan ni se vem som är vem?

Det är ganska festligt att Ila, som är ett halvår yngre än Sivan, är den mognare av dem. Den som tröttnar snabbast på lek och den som säger ifrån. Sivan kommer nog alltid att vara en valp i sinnet. I alla fall har man svårt att tro något annat nu. På stranden (där filmen är gjord) tröttnade Ila efter en stund och sa ifrån. Sivan (den lilla retstickan) slutade, släppte iväg henne 10 meter framför sig, tog sats, sprang ikapp och tacklade ut Ila i vattnet. Så sjukt roligt det såg ut!

Ila som var jätteliten och nästan en aning mager den första gången vi träffades har byggt på sig ordentligt nu! Än är hon inte lika massiv som Siv (masSiv) men det märks att hon jobbar på det. Hon måste ju kunna hänga med i spurterna. 

På filmen tycker jag nästan att Sivan ser en aning rund ut (kameran lägger på 5 kg eller hur var det?) och kanske var hon det vid tillfället då jag filmade, men numera finns inga överföldiga hg kvar. Jag tror hon lagrar under vintern (både hull och energi) för att orka ge allt då det börjar blomstra ute. För någon dag sedan var vi ute och gick i två timmar (1,2 mil) och hon sprang lös hela tiden. Tror ni hon slog av på takten efter sådär 10km? Inte då. När jag började få ont i både fötter och ben trippade hon på så lätt så lätt 20 meter framför. 

Sivan har fått två riktigt bra kompisar. Tvåbenta den här gången. De två grannflickorna i huset bredvid. Igår var de här ute med Sivan hela förmiddagen. En stund var även deras Maja med (en labradortik) men när hon gick in fick Sivan ensamrätt på flickorna. Och hon hade fullt upp. Den ena sprang åt en hållet och ropade: Sivan, Sivan, Sivan. Medan den andra sprang åt det andra och ropade likadant. Då Sivan inte träffat så många barn tidigare och varit en aning misstänksam mot dem är jag överlycklig att de här två flickorna tagit sig an henne. De är så snälla mot henne och inte alls rädda vilket såklart gör att Sivan törs lita på dem. 

När Anna och Daniel kom på besök senare på dagen var Sivan uttömd på all energi och slocknade i soffan efter middagen. 

Julia, min lillasyster, ska skaffa hund! SÅ himla roligt. Ännu roligare är att hon väljer mellan en Schäfer och en Staffe. Sivan måste trots allt gjort ett gott intryck på henne då hon överväger att skaffa sig en egen galen gris. Julia kommer bli en fantastisk matte åt vilken hund det än blir. Hon har jättebra hand med Sivan (som inte varit alldeles lätt att handskas med alla gånger) och kommer klara av hundägarskapet galant. 

Just det! Jag har blivit..moster? Fuskmoster? Mattias har hur som helst blivit morbror och eftersom att jag har tänkt hålla fast vid honom allt vad det går så ser jag nu mig själv som den lilla bäbisens fuskmoster. En liten Nils föddes i fredags och är hur söt som helst! Ett STORT grattis och lycka till önskar jag de stolta föräldrarna Erika och Patrik!

Sivan känner verkligen livet i sig när det är vår. Plötsligt kräver hon långa promenader två gånger om dagen vilket kan jämföras med två kortkorta under det kallaste vinterhalvåret. Jag klagar inte då jag tycker mycket om våra långa promenader och jag vet att hon är i en ålder då hon kommer kräva mer av oss men skillnaden mot hur det var i vintras är enorm. Nu förstår jag vad Ubbie (uppfödaren) menade med att dom orkar hur mycket som helst. Vi kan vara ute och gå i 1,5 timme och hon är lös hela tiden (springer som en tok 90% av tiden vi är ute) men ändå är hon inte trött , hon är nöjd men inte trött, efteråt och skulle kunna hålla på i 1,5 timme till. Förr behövdes ungefär en halvtimmes promenad och sen slocknade hon direkt hon kom innanför dörren. Jag tror inte det handlar så mycket om förbättring av hennes kondition, det är tiden på året som gör skillnaden. Hon är världens lyckligaste hund just nu!

Idag har hon även tagit sitt första dopp för i år. Efter en lång promenad i solen kände hon att det var dags att svalka av sig. Hon sprang ner på en liten strand och simmade ut i vattnet. Ja, ni läste rätt. Hon simmade utan flytväst! Inte någon lång bit men det var ändå några simtag och hon lyckades hålla sig flytande hela tiden. Bravo!

Hon har även hunnit hälsa på grannarna i huset brevid idag. Två hanhundar, runt 10år båda två, var ute på gården och kikade på oss genom de stängsel som skiljde oss åt. Den ena blev utsläppt och lärde Sivan veta lite hut om hur man leker med en hund som väger 10 kilo mindre än henne. Lärorikt. 

Då hunden tröttnade på Sivan övergick hon till att ge sin kärlek till de två flickor (grannar det också) som kom för att hälsa och klappa på henne. Den minsta (runt två år) fick sig en knuff och åkte omkull (oväntat?). Som tur är så är dessa flickor vana vid hund så det gjorde dem ingenting att Sivan var lite oförsiktig. Världens sötnosar är dom. 

Vi trivs i Piteå, helt klart. 
Efter att ha bott här i snart två månader börjar vi känna oss som hemma. Än är det mycket i lägenheten som ska fixas och donas med, men det känns ändå som vårt nu. Sivan har också lagt av med de fruktansvärt irriterade fasonerna att skälla åt varenda litet ljud som hörs, åt varje person som går förbi utanför osv. Skönt!

 Nu börjar dessutom snön försvinna ordentligt vilket säkerligen bidrar till att stället blir mer trivsamt. 

I onsdags började rallylydnadskursen som Sivan och jag går. Jag är så stolt över henne. Jag kan inte säga det tillräckligt många gånger. Och då inte för hennes fantastiska förmåga (ironi) att fokusera på uppgiften vi är där för (på fokusskalan mellan 1-10, där 10 är bäst, låg hon på en 3) utan något helt annat. Sivan motbevisar gång på gång allt vad den här rasen har rykte om sig att vara (de dåliga ryktena då). Från att vi kommer in i kurslokalen har hon allas blick på sig. Och inte är det konstigt. Hon skakar i hela kroppen, rumpan går som ett jehu och hon knorrar på det där sättet som man bara måste tycka om. Sivan älskar alla människor och skulle aldrig i livet får för sig att göra någon illa. Detsamma gäller andra hundar. Under onsdagens kurs charmade hon in sig hos alla deltagare och skaffade sig såklart en ny hundkompis. Hon hittar kompisar överallt. Ibland tar man den egenskapen förgiven då det aldrig någonsin har varit ett problem. Jag är så tacksam över att man kan släppa henne med vilken hund som helst och hon löser situationen på bästa sätt. Antingen blir hon bästis med hunden eller så märker hon att just den hunden inte är någon lekkamrat och då kryper hon ihop och springer tillbaka till matte (helst upp i knät). 

Så, även om hon i onsdags var lite i gasen och i vissa stunder helt ofokuserad på vad vi faktiskt var där för att göra så är jag världens stoltaste när jag går därifrån. 

I går sprang Sivan över sin första unge. Eller det var inte så mycket sprang över som knuffade omkull sin första unge. 

Sivans kompis Ila (den lilla staffetiken) har nämligen en fyraårig liten flicka i sin familj. En flicka som är väldigt intressant och skojig då hon ständigt går runt med en pinne i handen. Igår ville flickan, vid ett tillfälle, inte släppa sin pinne utan försökte hålla undan den från Sivan (som naturligtvis skulle sno den). Det slutade med att Sivan, som alltid, ställde sig på bakbenen mot flickan. Hon åkte omkull och Sivan fick pinnen. Vid nästa tillfälle då Sivan försökte med samma metod blev flickan dock en aning frustrerad och less på den dryga hunden som aldrig gav sig. Hon släppte det hon hadde i händerna, stampade i backen och fräste åt Sivan. Det tog. Sivan pös iväg och hittade en egen pinne. 

Här kommer lite bilder från vår promenad och solstund i lördags. Helt galet varmt var det på baksidan huset. Vi satt i shorts och linne/bar överkropp och svettades. Undra hur olidligt varmt det kommer vara där på sommaren?

Här kom grannen och kompisen Sussie ut för en lekstund.