Livet som tvåhundsmamma går vidare. Även om det inte verkar så då man kollar uppdateringen på bloggen...

Hilding har blivit fyra månader gammal och han har vuxit otroligt mycket i både kropp och knopp den sista tiden. Fortfarande är han världens lättsammaste och rynkigaste staffevalp. Han är otroligt förarvek, kelsjuk och mjuk och fin och har en på-och avknapp som vilken vuxen hund som helst. Den där avknappen som Sivan än idag kan ha svårt att hitta..

Nej, nu ska vi inte vara dumma mot storkorven. Hon är helt fantastisk och otroligt lättsam och fin numera. Hennes glada humör och härliga kroppspråk kan dessutom ingen mäta sig med. Hon är mattes flicka och bästa vän. 

Hennes återhämtning från operationen har gått strålande! Hon går långa promenader där hon springer lös långa stunder och det märks ingenting på henne att armbågen inte klarar det. Vilken lättnad och lycka! Lite ont i magen får jag ändå när jag ser hur mycket, fort och gärna hon springer på promenaderna nu till skillnad mot i höstas innan operationen. Stackars lilla gumman så ont hon lär ha haft. Hon ville inte alls gå i höstas och ändå slet jag irriterat med henne på långa promenader varje dag. Det får jag magknip av att tänka på. 

Sivan och Hilding tillsammans då? Dom är världens sötaste. Helt säkert. 
Nu då Sivans armbåge inte längre är något hinder för deras bus och lek har dom funnit varandra ännu mer. Hilding är otroligt verbal i jämförelse med vad Sivan någonsin varit. Han fräser, morrar och skäller då dom leker medan Sivan är totalt tyst. Sedan Sivan fått börja motioneras som vanligt igen är hon såklart mer stimulerad och leken blir då en aning lugnare från hennes håll vilket gynnar oss alla. Fantastiskt skönt, för mig som är hemma med dom hela dagarna, är dessutom att kunna ta med dom ut på baksidan huset och låta dem röja runt där en stund. På det sättet kommer man undan lite inomhusbus och kan ha stillsamt mys i soffan istället. 

Förutom att busa med varandra så ska de alltid sova tillsammans. Och äta tillsammans. Och tugga ben tillsammans. Och nosa i skogen tillsammans. Och dra i koppel tillsammans. Och träna tillsammans. Och få belöning tillsammans. Och spela spel tillsammans. Listan kan göras oändlig. Allt ska dom göra tillsammans, särskilt om lilla Hilding får bestämma. Även om jag tydligt ser att han tyr sig mycket mer till mig nu än han gjorde i början så vill han ändå gärna göra som storasyster Sivan. Om jag ropar på dem så slänger han en blick på Sivan först för att kolla hur hon ska göra. FÖRUTOM då man har skinka att locka med. Då kommer han som ett skott, om han ens lämnat ens sida. Det är och kommer säkerligen vara mat och godis som får fungera som motivation till Hilding till skillnad från Sivan som uppskattar boll och lek ännu mer än godis (även om det funkar i de allra flesta lägen också). 

Jul och nyår har kommit och gått. Jag har ju bestämt mig för att tävla med Sivan i rallylydnad i år för att sätta lite press på mig själv att ta mig ordentlig tid att träna med henne. Både hon och jag tycker att det är jättekul då vi håller på och jag ser allid en otrolig förbättring i vår relation och kommunikation då vi gör det, men av någon anledning hamnar träningen i glömska bland allt annat. Men vi ska! Innan sommaren ska vi ha klättrat minst en klass. Bäst att jag skriver det här i bloggen så jag får ännu mer press på mig.