Nu börjar det äntligen bli lite varmare ute och jag tror att både jag och hundar känner hur det spritter i benen. Hundarna slår dövörat till och vill mycket hellre lukta på alla nya dofter som kommer fram då snön tinar. Sivan börjar också vilja vara ute mycket mer, som vanligt den här tiden på året. Skendräktigheten är över och solen skiner. Förhoppningsvis kommer hennes depp under vintern avta något när hon kastreras och slipper skendräktigheten. På onsdag 10/4 lämnar vi in henne för operation. Älskade lilla vän. Nu ska hon ha ont igen. Det skär i mattehjärtat. Men det är för hennes skull och förhoppningsvis blir allt super efter det och hon slipper må dåligt under och efter sina löp.

Känner att jag måste skriva några ord om Hilding, den fantastiske, och hand utveckling. Han är sju månader nu och börjar bli allt mer vuxen. Han intresserar sig för Sivans rumpa, kissar mer på promenaderna och kräver mer stimulering rent allmänt. Trots en nalkande tonårsperiod är han det lättsammaste jag, och många med mig, sett. Han är en sådan cool varelse som ibland kan misstas för gammelfarbor. Visst kan han hetsa upp sig och gå upp i varv utomhus eller vid lek med Sivan men så fort man tittar på honom, säger ett litet "hallå där" eller tar i honom/plocka upp honom i famnen blir han som en liten beskedlig lammunge. Han är helt enkelt otrolig och han har verkligen imponerat på släktingarna i Övik under påsken. Han är till exempel helt och totalt obrydd om en liten 10 månaders bäbis, Nils, som kryper/går omkring, kastar saker omkring sig och låter på många olika och konstiga sätt. Farbror Hilding, sju månader, sitter eller ligger helt lugnt och tittar uttråkat på den lilla krabaten som härjar runt. Sivan däremot är mer intresserad och vill antingen pussa ihjäl den lilla människan vars ansikte befinner sig i en sådan pussvänlig höjd eller så tycker hon att han beter sig konstigt och inte alls som man borde och i dessa lägen är han rätt läskig. Det blir ändå bättre och bättre varje gång hon träffar Nils och jag tror hon börjar vänja sig vid att han finns där och ramlar omkring på deras marknivå. Hur som helst går det inte att med ord beskriva vilken fin kille vi hittat i Hilding. Vi är så himla nöjda och glada att vi valde att skaffa en till hund och framför allt att vi valde just honom <3

För några veckor sedan var jag på utställning med korvarna och det gick super! Hilding fick HP och mycket, mycket fin kritik och Sivan fick även hon HP, superkritik och dessutom en plats i finalen. Mest stolt är jag ändå över hundarnas uppförande och kanske framförallt Sivans betyg "välvisad" vilket säger rätt mycket om hur långt hon kommit. Hon var så med och fokuserad att det kändes som jag gick runt i ringen med en riktig lydnadschampion (tycker i alla fall jag som inte har en aning om vad det innebär att ha en lydnadschampion). Roligt var det med utställning på många sätt men oj så drygt det är med all väntan. Huga. Men, men, bara att bita ihop för om någon månad är det dags igen och den gången är det på riktigt. Får se om det bara blir Hilding som ställs då beroende på hur det går med Sivans operation och återhämtning.

Älskade Lill- och stor-Nöffe i vårsolen

Som jag skrev senast ska jag tävla med Sivan i rallylydnad under våren. Nu har jag äntligen tagit tag i saken och anmält oss till en tävling i maj. Så spännande!
Den 23 mars ska både Hilding och Sivan ställas i Skellefteå på en inofficiell tävling. Det blir också jättespännande. Jag är mest spänd på att se hur de uppför sig i den ovanliga miljön. Att Sivan kommer uppföra sig har jag inga tvivel om. Hon är så avslappnad och fokuserad på mig (mat) i alla sammanhang, numera. Därför gör jag mig redo för en rejäl revansch i utställningsringen sen den gången då hon var sex månader och vi gjorde ett totalt misslyckat försök. Gode gud, det var fruktansvärt. Hon låg och krälade på golvet med tungan hängandes långt utanför munnen och knallröda stressögon.
Hilding är inte alls samma stressboll som Sivan varit utan betydligt lugnare. Hur han kommer bete sig i en sådan ovanlig situation är däremot osett än så länge. Dock är han så otroligt kontaktsökande, förarvek och matglad att det borde gå bra hur som helst. Nu då dom blivit friska från förkylningen ska vi åka på Hundvis Öppenträning för att träna honom i lite mer störande miljöer. "Stå" och "gå fint/fot" i koppel kan han riktigt bra så det kommer helt handla om hur han klarar av att fokusera i den miljön.

Annars är allt som vanligt här hemma. Jag har börjat jobba 50% på en skola på landet. Hundarna hänger med och sitter i bilen medan jag har lektioner och däremellan busar vi utomhus i snön. Det funkar jättebra och jag trivs kanonbra!
Sivan och Hilding är som ler och långhalm fortfarande och vi har börjat sära på dem då och då för att de (särskilt Hilding) inte ska bli för beroende av varandra. Han måste kunna stå på egna ben också. Vi har inte alls sett några problem med detta men jag tror man gör klokt i att medvetet ta med bara en av dem ibland bara för att inte hamna i den sitsen framöver.

Det är så spännande att se hur mycket både Hilding och Sivan växt, och fortfarande växer, under den här tiden. Sivan har tagit på sig den mognare rollen som inte stressar upp sig för vad som helst. När vi går på stan och någon kommer fram för att hälsa på hundarna går Sivan fram och viftar på svansen och hälsar på personen men kommer sedan tillbaka till mig och låter Hilding ta plats. Ett roligt exempel på hur vuxen hon blivit är då vi var på Djurmagazinet och en liten flicka på två, tre år kom fram med sin mamma för att klappa hundarna. Sivan viftade på svansen, gick fram och hälsade och vände sedan tillbaka till mig. Hilding studsade fram och försökte allt vad han kunde att ge flickan en puss i ansiktet. Då vi efter en stund sa att vi skulle gå säger flickan: "jag vill klappa den där hunden mera" och pekar på Sivan. Då hör jag mig själva säga: "ja, klappa den lugna (lugna!) hunden lite". Sivan går fram till flickan och ställer sig nedanför och låter henne klappa henne på huvet och i hela ansiktet. Hur stolt jag var då vi gick därifrån går inte att beskriva! Nu kanske jag ska nämna att hon är en aning skendräktig och därför ännu lugnare än vanligt. Men hel klart är, hur som helst, att hon vuxit mycket, lilla fröken! Hon är också så duktig och har sådant tålamod när det kommer till Hilding att det är helt otroligt. Storkorv <3

Hilding är fortfarande ett mystroll! Han har däremot mycket mer energi än tidigare och det märks att det är muskelbyggnad på gång. Får han inte vara ute och springa runt lite tillräckligt ofta så ser han till att få ur sig det inomhus. Han är otroligt framåt och orädd vilket känns jätteskönt! Han kommer, om allt går som det ska, bli en fantastisk vuxen hund med mycket motor och en otrolig förmåga att koppla av! Vi älskar honom så mycket alla tre, vår Lillkorv (som börjar bli rätt stor) <3

Livet som tvåhundsmamma går vidare. Även om det inte verkar så då man kollar uppdateringen på bloggen...

Hilding har blivit fyra månader gammal och han har vuxit otroligt mycket i både kropp och knopp den sista tiden. Fortfarande är han världens lättsammaste och rynkigaste staffevalp. Han är otroligt förarvek, kelsjuk och mjuk och fin och har en på-och avknapp som vilken vuxen hund som helst. Den där avknappen som Sivan än idag kan ha svårt att hitta..

Nej, nu ska vi inte vara dumma mot storkorven. Hon är helt fantastisk och otroligt lättsam och fin numera. Hennes glada humör och härliga kroppspråk kan dessutom ingen mäta sig med. Hon är mattes flicka och bästa vän. 

Hennes återhämtning från operationen har gått strålande! Hon går långa promenader där hon springer lös långa stunder och det märks ingenting på henne att armbågen inte klarar det. Vilken lättnad och lycka! Lite ont i magen får jag ändå när jag ser hur mycket, fort och gärna hon springer på promenaderna nu till skillnad mot i höstas innan operationen. Stackars lilla gumman så ont hon lär ha haft. Hon ville inte alls gå i höstas och ändå slet jag irriterat med henne på långa promenader varje dag. Det får jag magknip av att tänka på. 

Sivan och Hilding tillsammans då? Dom är världens sötaste. Helt säkert. 
Nu då Sivans armbåge inte längre är något hinder för deras bus och lek har dom funnit varandra ännu mer. Hilding är otroligt verbal i jämförelse med vad Sivan någonsin varit. Han fräser, morrar och skäller då dom leker medan Sivan är totalt tyst. Sedan Sivan fått börja motioneras som vanligt igen är hon såklart mer stimulerad och leken blir då en aning lugnare från hennes håll vilket gynnar oss alla. Fantastiskt skönt, för mig som är hemma med dom hela dagarna, är dessutom att kunna ta med dom ut på baksidan huset och låta dem röja runt där en stund. På det sättet kommer man undan lite inomhusbus och kan ha stillsamt mys i soffan istället. 

Förutom att busa med varandra så ska de alltid sova tillsammans. Och äta tillsammans. Och tugga ben tillsammans. Och nosa i skogen tillsammans. Och dra i koppel tillsammans. Och träna tillsammans. Och få belöning tillsammans. Och spela spel tillsammans. Listan kan göras oändlig. Allt ska dom göra tillsammans, särskilt om lilla Hilding får bestämma. Även om jag tydligt ser att han tyr sig mycket mer till mig nu än han gjorde i början så vill han ändå gärna göra som storasyster Sivan. Om jag ropar på dem så slänger han en blick på Sivan först för att kolla hur hon ska göra. FÖRUTOM då man har skinka att locka med. Då kommer han som ett skott, om han ens lämnat ens sida. Det är och kommer säkerligen vara mat och godis som får fungera som motivation till Hilding till skillnad från Sivan som uppskattar boll och lek ännu mer än godis (även om det funkar i de allra flesta lägen också). 

Jul och nyår har kommit och gått. Jag har ju bestämt mig för att tävla med Sivan i rallylydnad i år för att sätta lite press på mig själv att ta mig ordentlig tid att träna med henne. Både hon och jag tycker att det är jättekul då vi håller på och jag ser allid en otrolig förbättring i vår relation och kommunikation då vi gör det, men av någon anledning hamnar träningen i glömska bland allt annat. Men vi ska! Innan sommaren ska vi ha klättrat minst en klass. Bäst att jag skriver det här i bloggen så jag får ännu mer press på mig. 

Vi kämpar på med Sivans rehab här hemma. Två gånger har vi hunnit vara hos sjukgymnasten för rehabträning på löpbandet. Beskeden därifrån har varit helt och hållet positiva. Hon belastar som hon ska, hon går som hon ska, hon sträcker ut leden som hon ska och armbågen känns precis som den ska. Allt är som det ska helt enkelt. Förutom den lilla grejen att hon fortfarande är stel på kvällarna och ibland lite, lite halt. Detta har vi berättat om för sjukgymnasterna (vi hade olika båda gångerna) och de sa att det beror på att hon blivit lite överansträngd i leden men att det inte är någon fara då det är så pass lite att det har gått över till nästa dag och att vi ska fortsätta som innan. Samtidigt säger de att så länge hon haltar så är det tecken på att hon är överansträngd och inte redo för så mycket rörelse och att man då får backa tillbaka ett steg. Probelemet är att vi inte gått framåt någonting alls sedan vi började gå korta promenader och kan inte backa mer. Vi går fortfarande 10 min promenad en gång per dag och när vi försöker öka så blir hon stel. Dilemmat är att hon MÅSTE röra sig för annars kommer hon stelna till helt... 

Man kan grubbla sig tokig!!! Men, så länge allt ser ut som det ska och hon bara får positiva kommerntarer från sjukgymnasten tänker vi inte tro något annat än att det kommer bli bra. Det tar bara lite längre tid för henne att läka ihop helt eftersom att de tog bort så mycket brosk och ben ur hennes armbåge, så är det.

Nästa torsdag ska vi ner till Strömsholm igen för återbesök och då får vi säkert veta ännu mer och kan få svar på de frågor som en sjukgymnast inte kan svara på. Så vi kämpar på fram till dess. Hon bara måste bli bra, det bara är så...

Till något roligare både för oss tvåbenta och för Sivan. Hon ska få en liten lillebror! Sötaste Hilding kommer flytta in här hos oss om drygt en vecka. Efter återbesöket i Strömsholm kör vi förbi Umeå och plockar upp den lilla krabaten. 

Så nu får vi att göra igen! Det ska bli jättekul och jättespännande. 

Sivan fick träffa en 11 veckors valp för två helger sedan och hon uppförde sig helt fantastiskt. Hon har aldrig tidigare träffat en sådan ung hund och även om vi alltid trott att hon skulle reagera på det sätt som hon gjorde är det skönt att få det bekräftat. Hon la sig ner och kröp fram emot valpen som, efter att ha varit avvaktande en liten stund, kom igång och ville busa med henne. Sivan bara låg där och lät valpen hålla på och efter en stund la hon sig på rygg och fortsatte busandet. Hon kommer nog tycka att det är toppen med en liten valp som kommer och livar upp här hemma nu då hon inte får vara ute och röra sig som hon vill. Även om vi självklart kommer se till att lekarna passar Sivan och hennes återhämtning. 

Två rödtottar:

Finaste vän   

Hilding   

... har Sivan äntligen fått gå sin första lilla promenad. Efter två veckor i stillhet inomhus med bara korta kiss och bajsstunder ute var det underbart att få gå en liten sväng med henne igen!

Domen hos veterinären blev inte osteochondros som de trodde här i Öjebyn utan ett annat tillväxtproblem som skapat ojämnt brosk och dött ben. Detta är nu är borttaget.

  Här ska vi precis åka iväg. Sivan vill helst vara schaufför. 

   Framme på vandrarhemmet kvällen innan operation. Pappa   

   Trött och har ont första dagarna efter operationen. 

   Inte längre så trött och inte längre lika ont.

    Ben i massor har tuggats då rastlösheten slagit till.

Dom här veckorna som hon har varit stilla har ändå gått över förväntan. Det märks att hon är nästan två år nu och vi har verkligen fått bevisat att hon vet hur man bör och ska uppföra sig inomhus. De sista dagarna var det ändå  jättesvårt för henne att inte flyga av skaftet av all lagrad energi men hon har verkligen gjort sitt allra bästa, lillgumman. Man har märkt att sådana sjukt störande saker som hon höll på med som valp har återkommit vid sådana tillfällen. Till exempel ta tag i strumpan då man ska sätta den på foten i ett försök till dragkamp. Det som är roligt är att detta sjukt irriterande uppförande numera är lite kul.

- Ååå, precis som då hon var valp, säger vi med ett stort leende och tar en liten kamp med strumpan. 

Av den lilla aktivering hon fått under de två senaste veckorna har hon dessutom lärt sig att blåsa bubblor under vatten och öppna skåp och köksluckor. Klickern <3

I alla fall. Hon gick jättefint igår på den lilla promenaden. Hennes passgång/hoppsasteg/Vanheden-imitation är  borta. Det var det vi misstänkte. Att passgången och det lilla hoppet med bakdelen hade att göra med hennes problem i armbågen. Det känns otroligt bra att det har försvunnit på samma gång (så att det inte var ytterligare ett fel på den lilla korvkroppen).

Tyvärr haltade hon en aning då vi kom in efter promenaden så antagligen blev den lite för lång för henne även om vi själva tyckte att den var fjuttig. Eller så är det så att hon kommer att småhalta lite såhär i början..

Men, eftersom vi inte vet säkert så får hon vila, med minikortkort promenad, fram till fredag då vi ska till sjukgymnasten. Efter det lär vi veta hur vi ska gå vidare. 

Ingen film än tyvärr på när hon öppnar lådor och skåp eller bubblar vatten, men en liten snutt från hennes promenad igår kan vi bjuda på. 

Jag har funderat fram och tillbaka huruvida jag ska skriva om detta eller inte här på bloggen. Sedan kom jag fram till att ni som läser ändå vet om detta redan eller kommer få reda på det på annat sätt. Om bloggen dessutom, framförallt, är till för min egen skull är detta något jag vill ha nerskrivet. 

Sivan har, som jag berättade om innan och som ni alla säkert redan vet, haft problem med en armbåge (trodde vi i alla fall) och varit lite småhalt till och från. Både jag och Mattias har tyckt att diagnosen artros i vänster armbåge känts konstig ett längre tag nu och för någon vecka sedan såg vi tydligt hur Sivan haltade med höger ben. Vi bestämde oss därför för att åka till veterinären för att göra en ordentlig kontroll av hennes leder. Resultatet blev en remiss ner till Strömsholm för titthålsoperation (för definitiv diagnos och behandling) då veterinären i Öjebyn misstänker att Sivan har osteochondros. Här kan man läsa om det:

http://stromsholmdjursjukvard.se/sv/specialistdjursjukhuset-hund-katt/centra/centrum-for-kirurgi-och-ortopedi/ortopedmottagning/

En aning bittra och ledsna är vi att den klantiga veterinären i Luleå inte ens kunde komma på tanken att det skulle kunna vara detta Sivan har istället för att bestämma sig direkt för att det är artros (som inte ofta drabbar unga hundar). Läser man om symptomen för osteochondros stämmer de in exakt med de probelm Sivan haft. Hade vi fått rätt diagnos eller i alla fall fått vetskapen om att det kan vara något annat än artros hade vi varit förbi allt detta nu: operation, rehab och allt vad det innebär emotionellt. Hade operationen genomförts för ett år sedan hade Sivan dessutom haft större chans att bli helt återställd. Nu har hon egentligen gått med problemen för länge.

Vi fick dessutom uppfattningen av veterinären i Luleå att vi skulle kunna skjuta på operetation/skrapning av Sivans artros tills symptomen, hältan, blev värre. Så är inte fallet. Ju längre hon går med pålagringarna (som hon har i båda armbågar) desto mer utslitna blir hennes leder och tillslut går det inte att operera. Så, även om det inte skulle vara osteochondros utan artros i båda hennes armbågar så kommer en skrapning vara nödvändig för att hennes leder inte ska vara utslitna redan vid 3-4 års ålder. 

Lite bittra som sagt men ändå lättade och glada över att vi fått en chans att i alla fall försöka göra något åt detta. 

Varför jag funderade på att inte skriva om detta här på bloggen är utav respekt för uppfödaren som jag absolut inte vill göra dålig reklam för! Ingen skuld ligger på dem eller någon annan och vi har den största tillit till dem och det är hos dem vi kommer fortsätta hämta hem valpar   

Vårt älskade lilla måndagsexemplar som vi skulle göra vad som helst för!

I sommar har vi:

• Varit i Övik och träffat familjerna - alltid lika trevligt och kanske ännu trevligare den här sommaren då man kommer som besökare och slipper bo tillsammans med dem (och dem tillsammans med oss) i flera månader..
• Haft familjerna på besök i vår nya lägenhet och i vår nya hemstad - även det självklart mycket trevligt!
• Haft den första betalda semestern (Mattias) - själv har jag bara dragit benen efter mig och endast bidragit med 775kr till hushållskassan den här sommaren (min första lärar-vik-lön). Jag börjar känna mig otroligt rastlös nu och vill att hösten ska dra igång med skola, vik och allt vad den innebär. 
• Gått med i brukshundsklubben - gick med för att kunna anmäla mig till en rallylydnadstävling men var sedan ändå för sent ute med anmälan. Vilket, så här i efterhand, inte gjorde någonting då Sivan löpte under tävlingsdatumet och förmodligen inte skulle haft ett rätt under banan. 
• Provat på viltspår för första gången - tillsammans med Frida och hennes staff Ila. Helt otroligt kul tyckte Sivan (och jag) och hon var som vanligt, när något ska göras, taggad till max och mitt jobb framöver blir att försöka tagga ner henne en aning så hon inte springer förbi klöven (som hände första spåret hon gick). Ska något göras så gör man det fullt ut, annars kan det va, tycker Sivan. Allt eller inget!
• Provat på agility för första gången - även detta tillsammans med Frida och Ila på brukshundsklubben. Jätteroligt tycker både hund och matte! Detta är träning i Sivans smak. Även om rallylydnaden är rolig på sitt sätt så passar den här sortens aktivitet Sivan ännu bättre. Här får hon utlopp för all sin energi och jag kan verkligen dra nytta av detta och behöver inte dämpa henne på något sätt (inte än iaf). Efter två träningar kan hon redan slalomen med fyra pinnar så nu ska vi utöka detta och samtidigt börja träna på "vippan" (eller vad det nu kallas). Den är lite läskig då den tippar över. Även om vi aldrig kommer oss för att tävla i agilityn (med tanke på Sivans armbåge och de hopp som ingår i tävlingarna) så är det ett fantastiskt roligt sätt att aktivera sin hund och förbättra sitt sammarbete och sin relation!
• Provat på rullskridskor för första gången - en gång har det blivit. Har precis, idag, köpt hjälm och skydd och ska alldeles strax ge mig ut på en längre sväng (först bromsträning i en liten backe i närheten). Sivan får dock stanna hemma. Hon tyckte förra svängen var kanonkul men innan vi ger oss iväg på några längre svängar tillsammans vill jag känna mig en aning stadigare på skridskorna.
• Varit hundvakt åt fina Ila - i en vecka fick vi ha Ila hos oss. Det funkade kanonbra! Jag vill fortfarande, kanske ännu mer nu, ha två hundar en vacker dag. 
• Gått många promenader
• Försökt ta vara på den lilla sol som varit - skulle inte Piteå vara en solsäker plats? Tur att det varit likt i hela Sverige. Här unnar vi ingen annan något som inte vi har..
• Badat - Sivan badar, vi kastar pinnar.  
• Kollat fotboll - då sambo och husse Mattias spelar
• mm. 

Bild från promenad

Så här kul är det att köra agility!

Sivan och matte nöjda efter att ha fått till slalomen kanonfint!

Premiäråk på skridskorna

Myshundarna Ila och Sivan

Mattias spelar fotboll

Sivan ligger under läktaren där det är svalt och skönt och kikar på när husse spelar fotboll

Kan det inte alltid vara sommar, sol och varmt?

Jag visste att det kunde och förmodligen skulle bli såhär.. jag tyckte det var kul med en blogg i början men sedan svalnade intresset och uppdaterandet här uteblev. Ska ändå försöka skriva en rad eller två här ibland om inte annat för min egen skull. Är roligt att ha något skrivet om Sivan som man kan läsa senare. 

Precis nu, då jag äntligen tagit mig tid att sitta här vid datorn, blev det plöstligt dags för agilityträning med Frida och Ila. Kul!

Ett inlägg om vad vi pysslat med i sommar kommer fram över och fram till dess bjuder jag på en bild på mitt skendräktiga