I en och en halv vecka har jag och Sivan befunnit oss i Övik och hälsat på nära och kära. Mattias kom ner lagom till midsommar och fick därför nöja sig med en kortare visit. Snart går han dock på semester och då kommer vi åka ner en sväng till med möjlighet att stanna hur länge vi vill (till hans semester tar slut eller våra föräldrar kastar ut oss). 

Veckan har varit både rolig och sorglig på samma sätt. Mycket roligt var att få träffa Nils för första gången, Nova, Yago, övrig familj och kompisar.

Sötaste Nils som är så snäll, så snäll!

En till bäbis som redan hunnit bli 5 månader. Finaste Tyra som, precis som Nils, också är så snäll, så snäll (man får bara hoppas att man har samma tur själv). 

Sivans polare Yago som tyvärr blivit tvungen att åka tillbaka till kenneln då han inte klarade att bli lämnad ensam. Även han är grymt fin och så snäll, så snäll. <3

Trots allt detta roliga lämnade vi Övik med en klump i halsen då vi vet att det var sista gången vi träffade Nova som, efter ett 11 års fantastiskt liv, ska få somna in imorgon. Hon är och har varit en helt fantastisk hund under alla de åren jag känt henne. Förutom att alltid vara snällast, lugnast, duktigast, hungrigast och finast har hon gett Sivan en start i livet som inte många andra hundar får. Det är jag evigt tacksam för. Hon kommer verkligen vara saknad av oss alla. <3

De senaste dagarna har Sivan haltat en aning. Har ingen aning hur det kan komma sig då hon, dagarna innan haltandet startade, rört sig betydligt mindre än hon gjort på flera månader. Hon måste ha trampat fel eller något. Om det är hennes armbåge som spökar eller något annat är svårt att säga. Man tror ju alltid att det är armbågen men det kan ju faktiskt vara något annat också. Hon är inte direkt den försiktigaste när hon far fram. 

Hur som helst har hon varit haltfri hela dagen idag och FULL av energi. Jag som är hemma med henne hela dagarna (och får stå ut med hennes rackartyg) blev överlycklig och tackade direkt ja till Fridas förfrågan om vi skulle åka till stranden och släppa hundarna nu ikväll. Kan ju såhär i efter hand kännas en aning dumt. Första dagen, på tre,fyra dagar, som Sivan inte haltar och jag väljer att släppa henne på grönbete med en likasinnad galning. Jag hoppas verkligen inte att det gjorde något värre. Det lär väl visa sig. Jag får trösta mig med att de i alla fall rörde sig på och i ett underlag som är skonsamt mot ben och leder. 

Då man ser den här filmen på när de leker och Sivans totala lycka kan jag ändå, någonstans, känna att det var värt det (hoppas bara jag känner samma sak imorgonbitti när Sivan tar sina första steg ur sängen).

http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=KeskbqNkymM

På torsdag åker jag och Sivan till Övik för att hälsa på nya kusinen Yago, finaste tant Nova och bäbisen Nils. Mysigt!

Får jag presentera familjen Sundins (mest Julias) senaste tillskott, Yago - 6 månader. SÅ snygg och fin!  

Älskar att de äntligen tagit sitt förnuft till fånga och skaffat sig en egen liten (?) kelgris. Ska bli så roligt att träffa honom!

Här är Sivan och hennes kompis Ila. Kan ni se vem som är vem?

Det är ganska festligt att Ila, som är ett halvår yngre än Sivan, är den mognare av dem. Den som tröttnar snabbast på lek och den som säger ifrån. Sivan kommer nog alltid att vara en valp i sinnet. I alla fall har man svårt att tro något annat nu. På stranden (där filmen är gjord) tröttnade Ila efter en stund och sa ifrån. Sivan (den lilla retstickan) slutade, släppte iväg henne 10 meter framför sig, tog sats, sprang ikapp och tacklade ut Ila i vattnet. Så sjukt roligt det såg ut!

Ila som var jätteliten och nästan en aning mager den första gången vi träffades har byggt på sig ordentligt nu! Än är hon inte lika massiv som Siv (masSiv) men det märks att hon jobbar på det. Hon måste ju kunna hänga med i spurterna. 

På filmen tycker jag nästan att Sivan ser en aning rund ut (kameran lägger på 5 kg eller hur var det?) och kanske var hon det vid tillfället då jag filmade, men numera finns inga överföldiga hg kvar. Jag tror hon lagrar under vintern (både hull och energi) för att orka ge allt då det börjar blomstra ute. För någon dag sedan var vi ute och gick i två timmar (1,2 mil) och hon sprang lös hela tiden. Tror ni hon slog av på takten efter sådär 10km? Inte då. När jag började få ont i både fötter och ben trippade hon på så lätt så lätt 20 meter framför. 

Sivan har fått två riktigt bra kompisar. Tvåbenta den här gången. De två grannflickorna i huset bredvid. Igår var de här ute med Sivan hela förmiddagen. En stund var även deras Maja med (en labradortik) men när hon gick in fick Sivan ensamrätt på flickorna. Och hon hade fullt upp. Den ena sprang åt en hållet och ropade: Sivan, Sivan, Sivan. Medan den andra sprang åt det andra och ropade likadant. Då Sivan inte träffat så många barn tidigare och varit en aning misstänksam mot dem är jag överlycklig att de här två flickorna tagit sig an henne. De är så snälla mot henne och inte alls rädda vilket såklart gör att Sivan törs lita på dem. 

När Anna och Daniel kom på besök senare på dagen var Sivan uttömd på all energi och slocknade i soffan efter middagen. 

Julia, min lillasyster, ska skaffa hund! SÅ himla roligt. Ännu roligare är att hon väljer mellan en Schäfer och en Staffe. Sivan måste trots allt gjort ett gott intryck på henne då hon överväger att skaffa sig en egen galen gris. Julia kommer bli en fantastisk matte åt vilken hund det än blir. Hon har jättebra hand med Sivan (som inte varit alldeles lätt att handskas med alla gånger) och kommer klara av hundägarskapet galant. 

Just det! Jag har blivit..moster? Fuskmoster? Mattias har hur som helst blivit morbror och eftersom att jag har tänkt hålla fast vid honom allt vad det går så ser jag nu mig själv som den lilla bäbisens fuskmoster. En liten Nils föddes i fredags och är hur söt som helst! Ett STORT grattis och lycka till önskar jag de stolta föräldrarna Erika och Patrik!

Sivan känner verkligen livet i sig när det är vår. Plötsligt kräver hon långa promenader två gånger om dagen vilket kan jämföras med två kortkorta under det kallaste vinterhalvåret. Jag klagar inte då jag tycker mycket om våra långa promenader och jag vet att hon är i en ålder då hon kommer kräva mer av oss men skillnaden mot hur det var i vintras är enorm. Nu förstår jag vad Ubbie (uppfödaren) menade med att dom orkar hur mycket som helst. Vi kan vara ute och gå i 1,5 timme och hon är lös hela tiden (springer som en tok 90% av tiden vi är ute) men ändå är hon inte trött , hon är nöjd men inte trött, efteråt och skulle kunna hålla på i 1,5 timme till. Förr behövdes ungefär en halvtimmes promenad och sen slocknade hon direkt hon kom innanför dörren. Jag tror inte det handlar så mycket om förbättring av hennes kondition, det är tiden på året som gör skillnaden. Hon är världens lyckligaste hund just nu!

Idag har hon även tagit sitt första dopp för i år. Efter en lång promenad i solen kände hon att det var dags att svalka av sig. Hon sprang ner på en liten strand och simmade ut i vattnet. Ja, ni läste rätt. Hon simmade utan flytväst! Inte någon lång bit men det var ändå några simtag och hon lyckades hålla sig flytande hela tiden. Bravo!

Hon har även hunnit hälsa på grannarna i huset brevid idag. Två hanhundar, runt 10år båda två, var ute på gården och kikade på oss genom de stängsel som skiljde oss åt. Den ena blev utsläppt och lärde Sivan veta lite hut om hur man leker med en hund som väger 10 kilo mindre än henne. Lärorikt. 

Då hunden tröttnade på Sivan övergick hon till att ge sin kärlek till de två flickor (grannar det också) som kom för att hälsa och klappa på henne. Den minsta (runt två år) fick sig en knuff och åkte omkull (oväntat?). Som tur är så är dessa flickor vana vid hund så det gjorde dem ingenting att Sivan var lite oförsiktig. Världens sötnosar är dom. 

Vi trivs i Piteå, helt klart. 
Efter att ha bott här i snart två månader börjar vi känna oss som hemma. Än är det mycket i lägenheten som ska fixas och donas med, men det känns ändå som vårt nu. Sivan har också lagt av med de fruktansvärt irriterade fasonerna att skälla åt varenda litet ljud som hörs, åt varje person som går förbi utanför osv. Skönt!

 Nu börjar dessutom snön försvinna ordentligt vilket säkerligen bidrar till att stället blir mer trivsamt. 

I onsdags började rallylydnadskursen som Sivan och jag går. Jag är så stolt över henne. Jag kan inte säga det tillräckligt många gånger. Och då inte för hennes fantastiska förmåga (ironi) att fokusera på uppgiften vi är där för (på fokusskalan mellan 1-10, där 10 är bäst, låg hon på en 3) utan något helt annat. Sivan motbevisar gång på gång allt vad den här rasen har rykte om sig att vara (de dåliga ryktena då). Från att vi kommer in i kurslokalen har hon allas blick på sig. Och inte är det konstigt. Hon skakar i hela kroppen, rumpan går som ett jehu och hon knorrar på det där sättet som man bara måste tycka om. Sivan älskar alla människor och skulle aldrig i livet får för sig att göra någon illa. Detsamma gäller andra hundar. Under onsdagens kurs charmade hon in sig hos alla deltagare och skaffade sig såklart en ny hundkompis. Hon hittar kompisar överallt. Ibland tar man den egenskapen förgiven då det aldrig någonsin har varit ett problem. Jag är så tacksam över att man kan släppa henne med vilken hund som helst och hon löser situationen på bästa sätt. Antingen blir hon bästis med hunden eller så märker hon att just den hunden inte är någon lekkamrat och då kryper hon ihop och springer tillbaka till matte (helst upp i knät). 

Så, även om hon i onsdags var lite i gasen och i vissa stunder helt ofokuserad på vad vi faktiskt var där för att göra så är jag världens stoltaste när jag går därifrån. 

I går sprang Sivan över sin första unge. Eller det var inte så mycket sprang över som knuffade omkull sin första unge. 

Sivans kompis Ila (den lilla staffetiken) har nämligen en fyraårig liten flicka i sin familj. En flicka som är väldigt intressant och skojig då hon ständigt går runt med en pinne i handen. Igår ville flickan, vid ett tillfälle, inte släppa sin pinne utan försökte hålla undan den från Sivan (som naturligtvis skulle sno den). Det slutade med att Sivan, som alltid, ställde sig på bakbenen mot flickan. Hon åkte omkull och Sivan fick pinnen. Vid nästa tillfälle då Sivan försökte med samma metod blev flickan dock en aning frustrerad och less på den dryga hunden som aldrig gav sig. Hon släppte det hon hadde i händerna, stampade i backen och fräste åt Sivan. Det tog. Sivan pös iväg och hittade en egen pinne. 

Här kommer lite bilder från vår promenad och solstund i lördags. Helt galet varmt var det på baksidan huset. Vi satt i shorts och linne/bar överkropp och svettades. Undra hur olidligt varmt det kommer vara där på sommaren?

Här kom grannen och kompisen Sussie ut för en lekstund. 

Sitter i skrivandets stund här hemma helt rödgråten och med en sprängande huvudvärk. Har nyss sett filmen Hachiko för andra gången och den var precis lika sorglig som jag minns den. Herregud vilken film och vilken hund. Hade tänkt att ta en promenad med Sivan nu när den var slut men blir nog tvungen att vänta ett par timmar innan jag törs visa mig bland folk med mina rödsprängda ögon. 

Den senaste tiden har vi varit med om flera tråkigheter gällande Sivan och hennes ras. I lördags, till exempel, var jag och Sivan och tittade på när Mattias spelade match. Vi tog plats längst ner på läktaren, längst ut för att inte störa någon. Alla som vet hur Sivan är kan ju tänka sig hur hon viftade på rumpan och "gnäggade" för att hon ville hälsa på alla människor (framför allt då Mattias som sprang förbi på kanten). Hur som helst, lite högre upp på läktaren satt en familj bestående av mamma, pappa, flicka 18 år och flicka 7år. Plötsligt kommer den sjuåriga flickan nerskuttandes från läktaren och ställer sig och tittar på mig och Sivan. Sedan skuttar hon tillbaka upp till sina föräldrar och jag hör mamman utbrista: ALDRIG I LIVET! Jag, som genast uppfattar hennes fientliga ton, vänder mig om och blänger på henne. Flickan kommer sedan ner för läktaren igen och ställer sig några meter bort i från oss och säger (högt och tydligt): hur nära hunden får jag gå mamma? Mamman, som jag hoppas skäms, svarar inte utan flickan svansar uppför läktaren igen. Då blir en boll utsparkad från planen och hamnar i en snöhög bakom/bredvid Sivan och mig. Genast börjar en diskussion om att flickan vill hämta bollen men att någon måste följa henne förbi hunden. Flickans (förmodade) storasyster följer flickan och går förbi mig och Sivan med en halvmeter, sedan säger hon: nu vänder jag. 

Jag har så svårt att förstå människor som överför sina fördommar på sina barn istället för att låta dem skaffa sig en egen uppfattning. Att de tittar på hundens utseende och ras istället för dens kroppspråk när de bedömmer den. Det är, tycker jag, att jämföra med om det hade suttit en utlänning där jag och Sivan satt. Det är fördommar och det är så dumt. Självklart blir jag ledsen och arg då jag hör sådant om min snälla hund men framför allt tycker jag synd om dessa okunniga och trångsynta människor. Att de dessutom aldrig har vett att prata tyst så man slipper höra dem är ju en diskussion i sig. 

Igår var jag och Sivan till Luleå och träffade Cecilia och Ronja. Även där stötte vi på en av dessa människor. Vi står och väntar innanför dörren i lägenhetshuset där Cecilia och Ronja bor då det kommer en kille ner för trappen som ska gå ut ur huset. Sivan, som självklart vet att Ronja är påväg, är redan i gasen och går ner på frambenen, putar med rumpan och viftar som en galning på svansen då den här killen kommer  (man kan inte se gladare ut, det går inte). Han stannar upp ett par meter innan oss och säger: "oh, shit. Kan jag gå förbi eller?" Jag svarar att självklart kan han det, hon är bara glad (som att inte det är helt uppenbert). "Jaha, han ser skit arg ut!" säger killen och springer livrädd förbi oss. Hade det här hänt för ett halvår sedan hade jag nog bara skrattat åt den mesiga killen (som dessutom kallade Sivan för "han") men nu på slutet har vi varit med om sådant här så mycket att varje liten grej irriterar. Hade Sivan varit en liten pudel som morrat och gjort utfall mot honom hade han garanterat inte varit lika rädd.  

Vi har som tur är varit skonade mot sådant här tidigare och möter trots allt mest glada ansikten då vi har Sivan med oss. "Å, en liten valp!" är ett uttryck som vi fått höra många gånger trots att Sivan är dryga 1,5år.  Tyvärr är det väl så att det negativa är något man får vänja sig vid då man har den ras man har. Man kommer alltid stöta på människor med noll koll.

Nu till något roligare:

Sivan har fått en staffekompis i Piteå! En liten, liten tik på ett år som det klickade med direkt. Att se dem två leka är helt otroligt. Sivan leker bra med alla hundar (kanske inte dom allra minsta som flyger som käglor då hon drar fram) men det här är ändå något helt annat. Dom förstår varandra på något sätt och är helt synkade i sina rörelser. Nästa gång de träffas ska jag ta med kameran och knäppa lite kort och filma så får ni se vad jag menar. Lika barn leka bäst helt enkelt. 

Sivan släpper aldrig sin boll. Inte ens då hon sover.